Uppfattningen att det har skett ett slags evolutionär utveckling från medeltidens andliga riddarordnar – Johanniterorden, Tempelherreorden, Tyska orden m.fl. – till de från och med 1300-talet grundade monarkiska riddarordnarna, och vidare till de under tidig modern tid utvecklade förtjänstordnarna med flera klasser, har varit seglivad i ordenslitteraturen. Även om det finns likheter mellan de äldre andliga ordnarna och de senare monarkiska, som influerats av de förra i olika avseenden, kan man ändå inte säga att det har skett en obruten utveckling.

Faktum är att de äldsta monarkiska riddarordnarna inte benämndes med latinets ordo eller besläktade ord som hörde till de andliga ordnarnas begreppsvärld. Man talade i stället om brödraskap (fraternitas) eller sällskap (societas eller compagnie). Det för de andliga ordnarna så typiska korset användes inte heller allmänt som symbol eller kännetecken för de monarkiska riddarordnarna. Karakteristiska insignier var i stället olika slag av medaljonger och halskedjor. Den franska Helgeandsorden, som instiftades år 1578, var den första monarkiska riddarorden som anammade det senare ofta brukade åttahörnade malteserkorset som sitt tecken.

De monarkiska riddarordnarna kallas ibland ”världsliga ordnar” för att skilja dem från de äldre andliga ordnarna. Trots att statuterna kunde tala om kristna korstågsideal var de monarkiska ordnarnas syfte nämligen i första hand att tjäna den kungliga stiftarens politiska målsättningar genom att knyta adeln till monarken med lojalitetsband. Begreppet ”världslig orden” är ändå delvis missvisande såtillvida att också dessa riddarordnar i regel hade ett skyddshelgon, ett eget kapell med ledamöternas namngivna platser och egna präster vars uppgift bland annat var att be för ordensriddarnas frälsning.

De äldre monarkiska riddarordnarna bestod av en exklusiv klass av sinsemellan jämlika riddare, men de nya förtjänstordnarna (från 1600-talets slut) antog de gamla andliga ordnarnas hierarkiska organiseringsmodell med olika grader och klasser. Detta är dock en likhet mera på ytan än i innehåll. Man övertog gamla ordensämbeten – som stormästarämbetet – och klasser – som kommendörsklassen. De andliga riddarordnarnas och de moderna förtjänstordnarnas idé och sätt att fungera var däremot näst intill motsatta. De andliga ordnarnas enkla emblem, som ursprungligen broderades på kåporna som ordensbröderna bar, var närmast tecken på medlemskap, inte ett utmärkelsetecken. Bäraren signalerade att han hörde till Kristi riddare och förband sig till sin ordens syftemål. De moderna ordnarnas förgyllda och emaljerade kors var däremot i första hand utmärkelsetecken som vittnade om bärarens ära och insatser, inte om att han hörde till en bestämd ordensgemenskap. Ju närmare vi kommer vår tid, desto svagare blir förtjänstordnarnas karaktär av samfund och gemenskap.